...And you keep your head high
keep it next to the sky
stop looking in the ground
you must always look forward, you see

Keep singing your songs
 listen to the trees
and the burning hurricane in your heart

(egen låtttext, bilderna har Fredde knäppt. Nya till hemsidan!)

Min vän och fina modell Stella skulle bli så glad om ni röstade på henne här!

P.s! Ni ska få se många fler bilder från vår senaste session D.s!

Bob Dylan, Håkan Hellström och Broder Daniel går varmt i iTunes.

I huvudet går tankarna kring projekt, framtid och sommaren.
Jag har lyckats med det jag inte trodde på, att få ihop poängen som krävs för ett slutbetyg i gymnasiet. Att klara kurserna och vara färdig men den biten. Jag har varit på väg att hoppa av mer än en gång, jag har tappat livslusten många gånger fler och jag har helt enkelt mått jäkligt dåligt. Det är med sorg jag kommer se tillbaka på min gymnasietid. Att valet inte var rätt trots allt. Men även ur ett sånt val kommer det ju någonting bra.

Det ironiska är att jag valde media för att utvecklas som fotograf. Jag känner att skolan bara har fått mig att tveka till den passionen, eller min kreativitet över huvudtaget. Samtidigt har det sporrat mig, just den motgången, att jag inte vill bli en någon skapad ur en mall, utan istället vill se mig själv som en konstnär på mitt sätt med kamera i hand, pennan i andra handen och gitarren på ryggen, en konstnär med många uttryckssätt. En bläckfisk. Folk har ständigt sagt till mig att jag en dag kommer veta vad jag vill, en dag bestämma ett spår och hålla mig där. Icke sa nicke! Jag är en mångsysslare och kommer så att förbli.
Jag behöver ha armarna åt alla olika håll för att fungera. 
Behöver det för att hålla glöden vid liv. 
För att vara jag.

Trots att gymnasietiden har varit en sten i magen, med många sorger och upplevelser jag helst hade sluppit. Så många ångestskov att jag tappat räkningen, så har det ju faktiskt hänt bra saker:
Jag startade eget, jag har givit ut två böcker.
Jag har föreläst och fått åka runt och sett andra städer och platser.
Jag har varit med i tv, tidningar och vågat bli sedd. Jag har slutat gömma mig för världen som jag gjorde förut. 
Jag har dammat av mina gamla intressen och passioner, musiken och teatern.
Jag har spelat live och stått på scen
fastän magen har velat explodera av smärtan och fastän huvudet har velat implodera av ångest.

Viktigast av allt, jag har vågat varit jag. 

Snart är det dags, betygen i hand, sen blir det Stockholm i några dagar och andas på nytt. Det blir en resa att bygga upp mig en själv efter en resa i skolans korridorer som jag mest gått sönder av. Kroppen är inte vad en 18 åring kropp borde vara och många av symptomen jag har är fortfarande mysterium. Nu ska jag alldeles strax bege mig ut i vardagen igen efter den här lilla eftertanksamma stunden så här vid lunchtid. Efter en sån där stund som världen omkring en nästan stannar. Ska på ett besök till doktorn som kanske bringar lite klarhet i hälsan. 
Hur jag ska ta mig tillbaka och bli starkare i kroppen och själen.

Jag kan inte leva mitt liv som någon annan, det vore kanske enklare ibland. Men jag är som jag är. Och jag är förbannat stolt över det, jag försöker träna på det i alla fall. Att vara stolt och se det här som en seger.
Jag klarade det.
 Jag vann. Och jag kommer kanske gå sönder igen, men jag kommer också bygga upp dom bitarna och vinna.
Igen och igen. Och igen.

Skam den som ger sig! Macarons är ett bakexperiment för våghalsiga och en prövning för tålamodet. Sannerligen. Blir det bra blir man ju alldeles överlycklig och knäsvag för dessa sötsaker. Går det åt skogen... Så svär man lite...Suckar,och tar kanske mod till sig och ger sig på att skålla och mala mandel till en ny sats. Jag tycker det inte gör någonting om de blir lite spruckna, viktigast är ju smaken. Lillebror älskade dessa. 

Bästa tipset ifall macaronsen fastnat och inte går att få loss från bakplåtspappret är att lägga in dem på bakplåtspappret i frysen några minuter. Det fungerar faktiskt bra och man slipper svära lite till över en förstörd sats kakor.

Idag ska jag fotografera bröllop i Högbo Bruk med ett härligt brudpar, tredje bröllopet för i år men första bröllopet på sommarsäsongen. Vi får väl hoppas på att det spricker upp litegrann i alla fall :)
 Prognosen visar regntunga moln dock med lite solsken gömt där bakom. Håller tummarna på det.

Hej igen ni som följt med från den tid som svunnit, de år som gått och alla de bilder och texter som ni läst och givit respons på. Alla ni som fått mig att fortsätta, peppat och uppmuntrat. Och hej på er som precis kanske hittat hit, ni är riktigt välkomna ni också.

Jenny Eriksson var namnet, 18 somrar gammal på pappret men känner mig mer som 25. Jag bor tillsammans med min sambo Fredrik i Gävle men planerar att flytta så snart som det går. Jag är en mångsysslare som likt en bläckfisk har armarna åt alla håll. En kreativ och rastlös själ som finner ro i skapandet, att göra något av allt som snurrar i huvudet. Mina tre största passioner här i livet är (förutom kärleken såklart, för den är ju störst av allt) foto, skrivande och musik. Där hittar jag min luft och min puls. Ett berättande, bearbetande och ett sätt att leva, med pennan i handen, gitarren på ryggen och ögat bakom kameralinsen. När livet är alltför svårt är det lättare att se livet genom just kameralinsen, genom orden och musiken och även bilderna kommer man mycket närmre sig själv.

Jag driver egen firma som nu bytt namn. Och därav denna förändring med ny blogg bland annat! Från Fotograf Jenny Eriksson till JE Ögonblick & Känsla. Jag vill nämligen betona just mig själv som en bläckfisk, en mångsysslare. Jag vill inte bara vara fotograf, jag vill pyssla på med allt jag brinner för. Dessutom vill jag ge större plats åt föreläsandet, jag vill prata mer om demens och att vara ung anhörig. Allt detta samlar jag under orden ögonblick och känsla. För det är just det jag sysslar med, att skapa och ge känsla, bevara och skapa ögonblick.

En ny livsresa för mig påbörjas, och jag vill låta er vara en del av den. Häng på så ser vi vart allt det här bär vägen. Vart jag landar och när jag flyger igen. Sakta men säkert förstår jag mer av mig själv och hittar vägen till mitt bra mående, min lycka och min kraft. En väg som är sprungen ur sorg, ångest och kriser. Jag är fortfarande inte riktigt där än, men en bra bit på väg.

Så, här börjar ett nytt kapitel. På väg mot en ny hållplats. Jag lämnar några rader bakom mig för att kunna skriva en ny historia.  Om en kamp,om drömmar, om sorg, kärlek, att brottas med ångest, att må toppen och att må botten. Jag vill visa att det går att falla och resa sig upp, att man kan vara vilsen men hitta tillbaka, jag vill visa att det går att vara stark och svag.

NYA HEMSIDAN: www.jeogonblick.se
NYA MAILEN (gamla mailen fungerar också): jenny@jeogonblick.se
KONTAKT: (samma nummer som tidigare): 0733441514

För att läsa om det som varit finns www.fotografjennyeriksson.blogg.se kvar som ett arkiv.