Idag är det internationella Alzheimersdagen.
För fem år sedan satt jag antagligen på mitt rum och grubblade över livet, pappa, sjukdomen.
För två år sedan satt jag i soffan hos Malou på Efter tio och berättade om pappa.
Förra året var jag i underbara Uppsala och föreläste.
Och i år var jag och föreläste i fina Sandviken på anhörigcenter i en fullsatt lokal.

Att föreläsa är så härligt för jag känner att dom som är där vill mig väl och de lyssnar och ser mig för den jag är. Det är fantastiskt. Att bli hörd, att bli sedd. Inte mobbad, utfryst eller utskrattad. Och jag får sån bra respons som jag lagrar i självkänslan, vilket behövs. Jag möter människor som berättar om sina liv och det är både skratt och tårar under kvällen. Jag känner mig så tacksam, rofylld men samtidigt upprymd och hungrande efter en fortsatt kamp för bättre omsorg, större förståelse och mer kunskap om demens åt folket!
Tack Sandvikens demensförening och anhörigstöd för en fin kväll. 


Dessvärre så har jag inte alls sett eller hört särskilt mycket i media om Alzheimer idag trots att det faktiskt är Alzheimersdagen, det tycker jag är märkligt. Demens är en folksjukdom och Alzheimers den fjärde vanligaste dödsorsaken, men varför är det då så förbannat tyst?

En kvinna på föreläsningen sa att jag liksom fungerade som en dörröppnare. Att jag kan vara en av dom som öppnar upp till konversation och en väg ut ur den här sabla tystnaden. Så att fler ska våga prata. Det är så jag vill känna och därför jag gör det här, för att bryta tystnaden och sudda ut skammen. Så att det kan ske en förändring, i tystnaden händer ju ingenting.

Snart sparkar jag, Mari och Fredrik igång ett projekt för att belysa demens ur alla möjliga vinklar och vrår. Och så kommer jag ju föreläsa en massa såklart!
Kampen fortsätter i höstmörkret...

Luften är tunn. Som ovispad grädde, ja ofärdig på något sätt. Nästan skört är det att andas. Finns inte någon riktig kyla. Ingen riktig värme heller. Kanske är det för att himlens alla färger lagt sig bortom molnen som andetagen känns så små och otillräckliga. Jag når inte riktigt upp dit. Men jag når ner till pedalerna. 
Jag minns alla gånger jag trillat av en cykel, kört rakt i en åker med vete kittlandes upp till öronen. Jag ville nå himlen redan då men kunde inte ens göra ett riktigt försök. Nej inte ens i de där guldiga skorna med en liten platå som jag säkert tjatat till mig.
Visst är det väl konstigt. Man växer och når först skohyllan, kakburken, kojorna i skogen, högsta toppen på skolans lekplats, galgarna i garderoben, hemligheten på högsta hyllan. Men aldrig himlen.

Varför ska det som är vackert vara så onåbart?

Jag är på väg hem. Vartifrån spelar väl ingen som helst roll. Men jag har fått höra att man ibland inte ska nöja sig med att ta den enkla vägen hem. Så jag tar den långa vägen istället. Det är först då som man hinner se en massa saker man aldrig annars ser och man hittar nya tankar man aldrig annars tänker på. Som till exempel, hur människor ser ut när de cyklar.
Någon prövar vingarna, sträcker ut armarna och ser hur länge hon kan hålla balansen. Det ser vågat ut, vinglar hon till kommer hon falla nästan utan tvekan. Hon är en lindanserska utan säkerhetsrem eller något mjukt att landa på. Asfalten är ju så brutal. Och blurrig. Som ett myller, en blandning av jord och sten och så lite glassplitter efter helgens eskapader. 
Jag provar att cykla utan fötter. Bara för att.
Långsamt sträcker jag ut dem rakt i luften och släpper pedalerna såsom en äkta dålig cyklist ur en sådan där arg insändare.
Betraktar personen framför mig. Tänk vad roligt det måste se ut. Som en helhet av två halvor som inte har något samband. Helt utan logik. Asfalten känns mer som ett hav och jag önskar jag kunde sträcka mig mot molnen som aldrig drunknar. Jag ler åt den märkliga slumpen, ödet eller inbillningen. När två främmande människor liksom gör någonting gemensamt. Kanske är vi bara två idioter. Men det är också en gemenskap att dela.
Troligen just precis så.
Men mest troligt är ju förstås att ingen ens märker det.

Och den långa vägen hem visar sig vara alltför kort.

Cyklisterna som far förbi är så olika. Man ser inte dem förrän man växlar ner och trampar lite långsammare. Placerar fötterna på pedalen och ser hur hon som vågar sträcka ut armarna är långt, långt borta.
Jag möts av nya ansikten:
Kepskillen som slingrar cykeln över gångbanan likt en orm mellan förskrämda gångare. Hans blick bär en triumf. Någon slags makt, en slags överlägsenhet. Jag väjer åt sidan.
Pratiga tjejen som har fastnat mer örat i sin telefon fastän hennes cyklade medresenär och kanske en vän som tycks ha tröttnat för längesen. Hon ber med blicken om en givande konversation, inte att vara det femte hjulet som bara ska hålla käften och åka med.
En man som trivs med livet och sin hoj som säkert hängt med ett tag, cykelkorg och hund, lagom gemytligt och baskern sådär käckts placerat ovanför ett leende. Ni vet en sådan där gubbe man bara vill heja på och undra om han har någon ovanligt klok tanke om livet eller konsten.  
Barnfamiljen som försöker hålla ihop. Sympatiserar med pojken som hamnat en bit efter och trampar för livet och allt vad det är värt. Hans ben är för korta och jag vet hur det känns.
Tjoff! Tanten med uppspärrad blick far förbi som ett skott, hastigt uppsatt hår och en maska som gått i strumpbyxan strax ovanför knäet. Stressad, försenad. Till något som är oerhört viktigt, vi får aldrig veta vad.
Och så…
Pang.
En fluga i ögat.

Den man allra minst vill möta på när man försöker vara lagom filosofisk och närvarande i livet och dess funderingar. Jag tvärbromsar och kliver av. Asfalten blir tyst och inte alls brutal, hård eller blurrig. Bara en tom vägg under fötterna. Plötsligt är jag oerhört ensam, jag och den där förbannade flugan. Försöker peta ut eländet ur ögonvrån. Resterna av flugan påminner makabert nog om fallna ögonfransar. Usch.
Cyklar vidare, känner hela tiden med handen vid kindbenet för att se om något skräp finns kvar. Som när man desperat försöker dölja stundande tårar.
Ett ögonblick är förbi, den där tunna tråden då man känner någon slags gemenskap.
Tänker på hon som cyklade med händerna rakt ut i luften. Hon som nästan flög.
Tänker på att jag aldrig skulle våga släppa händerna från styret.
Släppa allt och bara flyga, det är kanske då man når himlen.

_______________________________________________

Godmorgon! Delar med mig av lite nyskriven prosa. Tänkte det skulle bli lite mer sånt också här på bloggen, verklighet blandat med fiktion. Om konstiga saker såsom att få en fluga i ögat när man cyklar.

Ha en toppenmåndag!