3 år
För 3 år sedan just precis idag räknat, så dog min pappa.
En bit av min historia finns att läsa här och här.
Så idag tänker jag vara lite tom på ord och lyssna på musik. Idag så får livet stå lite still.
Idag vill jag också passa på att uppmärksamma dels min insamling till minne av pappa och dels en protestlista mot nedskärningar inom omvårdnad här i Gävle Kommun. Protestlistan finns på Anhörigcenter (nygatan 9) och det går att skriva på fram till imorgon 27:e mars.
Kram, ♥
Insamling
"Min pappa fick diagnosen Alzheimer när han var 47 år gammal och gick bort när han var 52. Då var jag 16 år gammal. Idag är jag 19. Jag fick aldrig lära känna min pappa riktigt och den saknaden gör fruktansvärt ont. Jag sätter stort hopp till forskning om Alzheimer och hjärnan. Ingen förtjänar att drabbas av en sådan sjukdom. Och det är även jobbigt att vara den som ser på och inte kan göra något. Jag vill inte se mina bröder insjukna, jag vill inte själv drabbas, jag vill inte se fler i mina omgivning försvinna bort i demensens dimma. Tänd ett hopp i mörkret. Ge en gåva, till minne av Hans Olov Eriksson."
Jag har startat en insamling på Hjärnfonden till minne av min pappa. Pengarna går till forskning om Alzheimer och demens. Den minsta summan man kan skänka är 5 kronor.
Jag kommer lägga in en länk till insamlingen här i bloggens sidomeny. Insamlingen kommer att pågå till den sjuttonde maj, då pappa skulle ha fyllt 56 år.
Du kan göra en skillnad.
Pappa, det går bättre nu
Ett sånt där brev. Till himlen. Trots att det knappast finns nån bredbandsuppkoppling där...
Äsch, jag vet ju att du hör ändå.
Jag känner saknad när jag inte längre riktigt minns din röst. Jag känner en sån sorg när du sa att det skulle bli lätt när jag började gymnasiet. För då får man vara den man är och alla har mognat på sig. Tyvärr det inte så. Och förlåt pappa för alla gånger jag varit arg på dig när gymnasiet varit ett helvete precis som resten av skoltiden. Då har jag tänkt; "Pappa! Du sa ju att det skulle bli bra nu!"
När gamla minnen dyker upp och skolan fortfarande är som ett öppet sår saknar jag dig ännu mer. Du hade kanske inte kunnat gjort så mycket åt saken även om du levt. Mamma är och har alltid varit den som varit bra på dom sakerna. Men det känns som att din närvaro hade gjorde det ännu lite bättre, kanske enklare. Om du hade varit frisk och levt.
Kanske hade du sagt något fasligt klokt som jag kunnat bära med mig, kanske hade du kunnat sagt att "de var ena riktiga idioterna dom där som gjorde så mot dig" och så hade vi kunnat prata om nåt annat, lite gladare. Kanske hade du dragit en rolig vits och jag hade tyckt att du var fånig och fantastisk på samma gång.
Jag har varit nere i avgrunden så länge. Men det går bättre nu! Jag är starkare! Jag vågar mer! Att vara mer öppen och ärlig mot mitt egna mående och att vara sann mot mina minnen. Allt som hänt finns där och istället för att bara släppa, glömma och gå vidare som man brukar säga, så väljer jag att istället se det som erfarenheter. Att jag på något sätt vunnit genom att jag klarat det och väljer att göra mitt liv till just mitt och inte någon annans. Jag har makten över mitt liv, jag äger mitt förflutna. Och jag har möjligheten att bli den jag vill bli och vara den jag vill vara.
Pappa det var riktigt mörkt ett tag, men det går bättre nu. Jag tror det bara var det jag ville säga.
