Dudunk-dudunk
Du vet ju att jag bara är t v å hjärtslag
bortåt, hemåt kom vi går HITÅT
den rätta vägen är alltid fel
fel väg leder till något bättre
Dudunk, dudunk, dudunk
räknar du nu?
Håll takten
jag tappar alltid bort mig i livet
1, 2
1, 2
1, 2, 3
håll mitt hjärta såsom du håller en gitarr
såsom du håller musiken nära din kropp
plocka strängarna
sådärja, vackert
först då ska jag hålla dig som en fågel
i min öppna hand
när du håller mig varmt, ömt, nära (inte för hårt)
lätt som en fjäder
med ett pickande hjärta
du vet väl om, du kommer väl ihåg?
bara t v å hjärtslag bort
Dikt från hösten 2011, bortglömda rader hittad under vårstädning av hårddiskarna.
Skriver brev om tysta origamifåglar
Alla ljuden omkring
slår hårt
i huvet
luften är en käke
alla ljuden blir
som seg kola
kan inte tugga
kan inte lyssna
det blir svårt att ta in
Kramp
kramp
kramp
aj
Aj
aj
jag lyckas numera bara göra
tysta misslyckade origamifåglar
av kopieringspapper
och huvudvärk
inget mer
och tejpen är förresten
slut
______________________________
Snön faller igen.
Håller tummar och tår för att den stannar till julafton. Idag har jag skrivit på nya diktsamlingen. Blivit nästan färdig med prislistorna för fotograferingar 2012, gjort ett omslag till en bildbeställning och lyssnat på Lisa Ekdahl live at Olympia. Det är grejer det. Måste se den kvinnan live nån gång!
Här ovan får ni ett smakprov ur nya diktsamlingen föresten. Om huvudvärk, försök till något bättre och den där frustrerande känslan att tejpen alltid tycks vara slut.
Under bron
Dansandes, bultandes
hjärtan under isen
håller andan
ända tills det blir vår
inte tänka
inte veta
envisa tystnad, inte ens ett knakande
det är ju ingen is ännu det ser bara ut som så
när det är för stilla blir jag illamående
pulserande vattendrag
får ingen luft
kan precis som vi
när det lider mot grått
inte längre andas
det känns som att det är över
innan det ens har börjat
Göteborg (poesi)
Synonymt rullande dragväskor
på olika sätt (o)likadana
oväsen, oregelbundet, operfekta
jo vi är ofelbara, sägs det
räknar
får inte ut någon takt…Men…
Färger!
fem röda
en två tre svarta
endast en marinblå, unik
äntligen framme i Göteborg
väskan (röd) springer ut från stationen
in i en dröm
åh Kom igen Lena, Känn ingen sorg och allt det där
vad skulle vi annars göra utan pendeltåg
(här är dom gula, hemma är dom röda)
och spårvagnar
den röda väskan går vidare
hon kan i alla fall säga
”jag har varit i Göteborg”
Nightlights
Vi är n i g h t l i g h t s
trasiga glödlampor i en mörkrädd värld
N i g h t l i g h t s
såsom nattluften bränner och vi flamberar våra hjärtan
in the light of the lost, lusten att göra något annat, vara något mer
N i g h t l i g h t s och vi ÄR så mycket mer
när alla de där ljusblåa fåglarna (och frågorna) sover
så drömmer vi om att vi är gatlyktor
att vi kan ge någon annan ljuset vi själv vill bära på
mörka rum lyses upp
Vi är n i g h t l i g h t s
som tycks ha glömt
att det kommer en ny dag
efter varje natt
Ur egen blick
Vi växte upp som larver
ville bli något större i andras ögon
skulle aldrig se något med egen blick
när vi kröp genom åren
starkt gjort!
men vi krympte ju bara
blev så små och sköra nattlarver
och kunde aldrig se oss själva
som norrlands vackraste fjärilar
i vår egen blick
med våra egna ögon
Elektricitet i växtlighet
Elektricitet i växtlighet
som ingen skule kunna undanröja
rusigt fördöma
din värdighet som står på spel
i kastrullpoesin
med fastbrända makaroner i botten
och falukorvshjärtan
för att det skulle vara fint
Ur den röda skrivboken
Disiga ruiner
här ska vi hitta våra ansikten
känna våra kroppar som urhuggna i murbruket
formade och vackra
är vi där än?
Eller väntar de på oss
under duggregnet
ovan där växer solen
hungrigt förtär elden moln efter moln
och vi fyller våra nya skal som vi kallar kroppar med sågspån
på väg mot något annat land
vi ska bli bättre
tuggar grus och klär våra hjärtan i bubbelplast
allt för att tåla lite tll
fyller glasen med tårar
tömmer allt, botten upp
elden har brunnit ut
och det sista havet
försvinner
Skrikande stumfilm
Bomull runt hjärtat
Som bomull runt hjärtat
sjunger jag helande sånger
och låter döden få säga sitt
för jag kan skriva in livet mellan raderna
och måla himlen
i vilken färg jag vill
---
Jag kan höra trummorna
i den tysta sången
en resa genom måendet
dunk, du-dunk, dunk
slå på orden!
aldrig på en själv
älska spegelbilden
sparka självhatet till Sahara
långt bort kan man lära sig drömma
närmre och
längre än vad händerna når
Stilla morgon
öppnar dörren för en ny morgon
släpper in nattkatten
en burk kattmat till henne och ett glas mjölk till mig
annat än lägenhetshus
här är det morgonsus,
solljus som kan få nästan vem som helst
att kliva upp klockan sju
sval luft, natur
annat än kvalmiga nätter
i nattsärken
sätter jag mig på farstun
brer ut blicken över åkrarna
som smör på mackan
nån dag
vill jag bo så här
och räkna morgonskuggor
öppna alla fönster
och släppa in varje morgon
mata en katt
i bara nattsärken
(Jag älskar det här stället)
Bläddrar, vänder blad, fragment, ord
Kan vi hålla varandras händer över vattenpölen?
Så jag vet att vi hör ihop
genom allt och lite till
---
2:an kommer om 2 minuter
nummerföljd
siffernöjd
hinner nästan
ja nästan alltid med bussen
paniken
ibland hinner jag inte
vill vända hem
och inte åka buss
men det sitter någon främling i neonrosa skor och väntar
hon skäller ut sin vän
och det finns nån slags perfektion
som inte når fram
---
Möter din blick i tavlan
då finns det inget mer att säga
saknar, saknar dig
---
Knycklar ihop drömmen
under kudden
och sparkar bort lakanen
låter huden knottras
och stänger inte fönstret
hindrar inte natten
-stig på, kom in
----
Som en bio i huvudet hela natten
bara en lätt rubbning av verkligheten
----
(Textfragment från den senaste tiden. Nätter. Dagar. Snart ska vi bege oss till brevlådan och pussa några diktsamlingsmanus lycka till när de far ut i landet. )
som fireworks i den fantastiska himlen
Eskalerar
e s c a l a t o r
tar den långa vägen
upp i tornet
fångar blixten
kittlar den i handen
s u r v i v o r
slänger iväg dundret
långt bort
vill inte se
vill bara hålla om
Brinnande orkan som
f i r e w o r k s
i den fantastiska himlen
öppen efter ett regn
när vi tar rulltrappan
upp i skyn
Eskalerar
e s c a l a t o r
istället för hissen
den korta vägen ner
den långa vägen upp
finns inget annat
f a l l i n g
nedåt
falla fritt
man kan inte falla uppåt
men vi säger väl så
vi faller som vi vill
f a l l i n g
falla fritt
( Lek med orden en julikväll )
Skillnaden
Jag hör steg i gruset
och tror att det är du
trots att förnuftet,
logistiken
och världens alla diagram
vet att det inte är så
och så aldrig
hur många gånger jag än
kommer att stirra ut genom fönstret
på samma fläck
det är det som är det
fina, förbannade, frustrerande,
förälskade, förfallna faktum
att tro på något man inte ser
kan vara som att vattna blommor
som dött för längesen
men man kan leva på den tanken
en hårfin skillnad,
en lindans
och en cirkus värd att vänta på
den skillnaden
När lamporna på scenen släcks
Bakom ridån och solnedgången
bortom tågstationen så släcks lamporna
på scenen i väntan
trägolvet som bultar
järnvägsrälsen som drömmer
bortlängtan och hemsaknad
alltid lite mer på det ena benet än de andra
ambivalensens lindans
över en osäker refräng
otåligheten på att en skymning ska bli en gryning
och ett outro som ska omvandlas till ett intro
att smälta samman som smöret
när man svettas i låtens klimax
och vill sjunga så det känns
ännu mer än förut
då rösten liksom öppnade sig
blev någon annan, någon bättre
den hösten
bort med det som skavde
bort med gnaget under huden
bort med allt som gör ont
det fanns en trasig själ som sjöng
jag sjunger den själen hel igen
