Foto: Fredrik Larsson (jag på bilden)

känna...
lugnande speglingar i Gavleån
behaglig bortlängtan (bortlängtan är inte så farligt när man vet att man ska nånstans
prasslande nougatpapper och skogsbärsvatten, på tungan
trasiga converse på promenad runt stan
framtidspuls och morgonsnurr
hur dagar ter sig så olika till och med timmar försvinner i allt man känner
komma hem med böcker i hela soffan
packa, packa, packa och
känna
sig lite
glad
trots allt

Den jag var - en gång i tiden: lycklig och oförstörd.
Den jag blev - efter allt som varit: trasig och på alla sätt och vis förstörd.
Den jag är - när en resa börjar gå mot sitt slut för att en annan resa börjar - frustrerad, smått förbannad, lycklig & olycklig men trots allt är jag fortfarande jag!

Det finns en skillnad med hur jag mår nu jämfört med hur jag mådde i höstas. Det finns en stor skillnad mot för hur jag mådde på vårterminen i ettan på gymnasiet. Det finns en liten skillnad mot för hur jag mådde i våras och nu. Skillnad mot det bättre, vad gäller ångesten. Skillnad mot det sämre vad gäller kroppen. 
I höstas var ångesten så stark att jag trillade över kanten dagligen. Idag känns det som att det bra måendet ligger närmre till hands - allra oftast. Små attacker rycker tag i mig, slänger mig ut från livet rakt ut i rymden men jag tar mig tillbaka. Väntar ut. Och kommer igen. Att ha ångest är så svårt, det syns inte utanpå alltid, (i ögonen om man kollar djupt) men annars så är det som ett osynligt blåmärke över hela kroppen.
Jag kan hantera ångesten nu, det är skillnaden. Vårterminens kamp mot skola och för att få ut mina betyg har tärt så mycket på själen och psyket men jag tog mig igenom det, trots att det kändes som jag skulle dö många gånger på vägen. När ångesten kommer nu vet jag att den går över, att den inte är farlig.

Men så var det här med hälsan, magen, huvudet, kroppen. Smärtan, yrseln, värken. För så dåligt som jag mått i kroppen den här våren har jag aldrig mått förut, jag har pressat mig själv och samtidigt låtit andra pressa på, trampa och ha sönder mig. Det finns inte ord för min frustration och ilska jag känner över hur gymnasiet har blivit, hela min skolgång föresten. Ett fåtal lärare har genom åren funnits där, men det är ett fåtal.
Jag saknar upprättelse, jag tror det kommer den dag jag verkligen kan känna mig frisk. Jag gör så gott jag kan tills dess. Jag tror inte på att stå still bara för att man mår dåligt, att göra saker hjälper mig tillbaks. Att bygga upp en trasighet tar ett tag -men är en sällsam resa i sig.
Jag vet inte om det här inlägget är ett tack till alla fantastiska människor, som jag fotograferat, föreläst för, berört med mina ord, ni som ger mig ny luft och ny energi....

...Eller om det här inlägget är en spark där bak på alla dom som trampat på mig, motarbetat och bara gjort resan svårare.

Kanske båda delarna.