En ask med blyerts
Jag hade en period för några år sedan där något som var bland det bästa jag då visste var att gå och köpa en ask med blyertspennor och sedan sätta mig någonstans med det röda blocket och njuta av fylla med vita papper med orden från alldeles nyvässade blyertspennor. Det var en känsla som påminde om en slags början, den här skarpheten som man kanske känner när man är i starten av ett nytt projekt. När blicken är fast riktad mot målet och startskottet ljuder.
Sedan blir pennan trubbigare och vägen lite snårigare... Man fastnar och grubblar... Vilka ord ska komma härnäst - och hur sjutton ska jag hitta dom orden? Skrivkramp helt enkelt.
En ask med alldeles vässade blyertspennor som bara väntar på att få skriva och inspirera är därför något som jag faktiskt började sakna och som jag därför införskaffade igår. Jag skriver ju oftast på datorn nuförtiden men när inspriationen är en dimma så kan jag rekomderna lite blyertspennor och ett block med bra papper. Ljudet får skrivarnerverna att vakna och man påminns om den där glöden som man har inom sig. Man påminns om det där barnet som började skriva sagor och dikter med nyvässade blyertspennor.
Onsdag
Vilken inspirationsskjuts jag fick av tidningen Skriva! Redan på tåget hem igår var jag tokigt skrivarpepp, vilket resulterade i en novell på kvällen. Nu till frukost har jag läst flera bra artiklar så det riktigt pirrar i skrivarnerverna. Julia Camerons skriva för livet är också suverän för att komma igång, en bok som handlar om varför man skriver och om att släppa den där prestationspressen och kunna skriva bara för själens skull.
Känslan när man har ett flow och är mitt inne i skrivandet, när man inte stannar upp utan blir ett med berättelsen är verkligen något utav det allra härligaste.
Måndag
High five till mig! Idag blev jag klar med redigeringen/korekturläsningen av min senaste diktsamling, började skriva en novell samt några kapitel på självbiografin. ÄLSKAR FLOW! Nu ska jag ta en paus från mina egna ord och läsa andras. Godkväll!
Skriva, hosta, skriva, hosta, skriva
Måndagsflow. Pausade och tog en titt vad som befann sig på skrivbordet:
En klänning jag håller på laga.
Ett antal skivor med Winnerbäck och Thåström.
Ljudbok med Annika Borg som jag började dagen med.
Kalendern. Laddare. Burk med gem. Första säsongen av Glee. Tusen pennor (nåja men bra många.)
Tekopp (vars innehåll nu kallnat och måste fyllas på.)
Telefon gånger två. Bokmärke. Fjärrkontroll.
Dvd med Sigur Rós.
Och så datorn, med en massa ord och Thåström på en volym som gör att man vaknar.
Vad har ni på era skrivbord?
Skriva sagor om skymningsland
"Spelar ingen roll", sa han. "Spelar ingen roll i Skymningslandet."
Ur: I Skymningslandet av Astrid Lindgren
I början av året (och i slutet av förra året) skrev jag på en barnbok (en del av mitt projektarbete) och visserligen fick jag klar själva prototypen. Ett grundmaterial att bearbeta som tanken också var, men när jag bläddrar i den boken ser jag inte den passionen jag vet att jag faktiskt har - både i orden och teckningarna. Jag hade nämligen inte orken och inte riktigt lusten heller - då i våras.
Men nu så! Jag har frossat i inspiration. Knasiga, vackra, tänkvärda, knepiga, roliga, sorgliga barnböcker. I Skymningslandet av Astrid Lindgren blev en favorit, samt Ann-Christine Magnussons Stig tittar ut (som Lars Winnerbäck har illustrerat!!!) Jag fascineras särskilt av de barnböcker som vågar sig an krångliga, svåra ämnen och gör dem tillgängliga just även för barn.
Torn, tattered, stained
Jag skriver så det glöder, respons på skrivuppgifter i kursen jag läser. Det är roligt, givande och peppande. Jag älskar det skrivna ordet (och alla ord som inte är skrivna men redo att plockas ner på papper).
Är fortfarande förkyld...Så jag saknar att kunna sitta och småtralla så här om kvällarna, det är lite tyst om gitarren men det är ju bara en tillfällighet. Låter tangenterna tala istället.
Möter mig själv längs vägen
Jag är redo.
jag har inte varit det innan, inte på riktigt.
Jag har försökt och fastnat. Suddat, suddat, suddat. Skrivit nytt, skrivit nytt. Försökt hitta mig själv i texten.
Men jag fanns inte där då. Nu gör jag det.
Nu skriver jag boken om mitt liv, som det varit hitills.
Jag har fått in en fin skrivarvana, om kvällarna så låter jag poesin möta verkligheten och någonstans däremellan möter jag mig själv längs med vägen. Går en sväng i tankarna, gråter bort lite och skrattar lite.
Lyssnar på känslobefriande musik.
Thåström sjunger om svart regn och saknad.
Jag tänker: Jag finns, jag finns, jag finns.
I orden kommer jag närme mig själv och det är det som är meningen, tror jag, med att skriva en bok om sig själv. Att hitta något. Förstå vart sakerna som hänt har fört en. Acceptera och kunna se livet klarare.
Komma till ro på något sätt, tämja stormen.
Känner mig mer levande än nånsin.
Det blir en upprättelse.
(Och pappa jag saknar dig så jäkla mycket, mellan raderna och i varje ord finns all den där saknaden.)
